– Helt ärligt vet jag inte själv vad det blev för nån sorts bok, säger Thomas Salme och tar av sig kepsen. Vi sitter i bokförlaget Norstedts finaste sammanträdesrum och att han blottar det oklippta håret kan vara en gest av respekt för kulturen. Eller för mig som äldre kvinna.

Hade jag bara varit något yngre, och snyggare, hade han förmodligen tagit till andra knep. Åtminstone glittrat mer med ögonen. Det är han själv som försäkrar att han älskar kvinnor.

Nej, det här är inte lätt. Inte ens från början.

Jo, det är klart att Thomas Salmes historia kan summeras som han själv verkar älska att berätta den: Att han är bluffpiloten. Mannen som utan erforderligt flygcertifikat flög passagerare kors och tvärs över jorden i 13 år. Tretton år är många år. Han tror själv att ingen annan har lyckats med samma bedrift, samma bluff – någonsin. Ens en vecka.

Han blev avslöjad för två år sedan.

Det är tisdagen den 2 mars 2010 och han ska flyga från Amsterdam till Ankara. Passagerarna väntar redan på Schiphol. Tidigare på eftermiddagen har han fått veta att den holländska flygpolisen är intresserad av just hans avgång, ingen vet varför. Han drar på sig uniformen med viss oro, överväger att sticka, men känner att han har ett ansvar som kapten.

De väntar vid gaten, fyra poliser som inledande lugnar med att det handlar om en rutinkontroll. Sedan ber de honom följa med ut till planet, ber honom plocka fram sina dokument. Hans pass är nytt och välstämplat, arbetstillståndet utan anmärkningar. Certifikatet återstår, det han en gång fixade hemma på sin pappas dator. Skrev ut på vanligt kopieringspapper. Hade så bråttom att det blev några stavfel. Skrev av bara farten ut ett förfalskat cv också, att han jobbat för – å, det lät ju riktigt trovärdigt – Aladdin Airlines.

Ingen har under alla år ifrågasatt hans uppgifter, ingen har kontrollerat dem lika noga som nu när polisen håller upp flygcertifikatet mot en lampa och dröjande konstaterar:

– Jag tror att vi har ett problem.

Scenen är återberättad i Thomas Salmes bok En bluffpilots bekännelse och där – liksom nu här framför mig – talar han om skräcken, skammen – men också om lättnaden:

– Mitt i alltihop kände jag: F-n vad skönt, äntligen kommer jag till en slutpunkt. Lögnen var inte tung från början men blev värre och värre. Varje gång telefonen ringde tänkte jag: Nu kan äventyret vara över.

Du klarade dig i 13 år.

– Ja, visst är det fantastiskt?!

Han låter i ärlighetens namn mer stolt än skamsen. Säger själv, lika blixtsnabbt som han svarar på allt annat, att han nog är både – och. Jo, han skäms för att han ljög för sin hustru, för sin pappa och sina närmaste vännerna. Däremot skäms han inte för själva lagbrottet. Snarare finns ett lätt jubel i hans röst, en stolthet över att han uppfyllde sin dröm.

– Och jag tog den på allvar, det är det jag vill berätta.

Hans historia flyger högt just nu. Boken En Bluffpilots bekännelse – Thomas Salmes 13 år i himlen – är skriven tillsammans med frilansjournalisten Stefan Lövgren, nästa år kommer en dokumentärfilm om hans liv och lögn – och på hastigt Stockholmsbesök, han bor sedan flera år i Milano, möter han journalister på rad, förvillande lik en pojke som hittade på ett så hisnande bus att han utgår från att det kommer att väcka beundran. Åtminstone bli förlåtet.

Redan första natten i det holländska häktet kallades han hjälte av en vakt. Och redan där insåg han att hans historia borde filmas. Leonardo DiCaprios rollfigur i Catch me if you can kommer inte i närheten av verklighetens kapten Salme.

– För jag flög ju, på riktigt.

Och passagerarna? Flygsäkerheten? Kände han aldrig att han utsatte tusentals människor för en risk?

Han skakar på huvudet, påminner:

– Jag var inte ute efter att ta livet av folk utan att ta dem från punkt A till punkt B på ett säkert sätt. Och det lyckades jag med. Jag var jävligt duktig på att flyga, ska du veta. Eller säg så här; jag hade tur – och talang. Dessutom var jag seriös, det måste man vara om man lever på en lögn. Ingen fick sätta dit mig för något annat.

Som pilot testades han var sjätte månad.

– Och jag klarade mig varje gång. Dessutom bytte jag flygbolag och inför varje nytt jobb fick jag bevisa mina kunskaper. Ingen rapporterade någonsin att jag var konstig på något sätt.

Betyder det att den sedvanliga pilotutbildningen är meningslös, överflödig?

– Absolut inte. Jag vet bara inte hur mycket jag lärde på egen hand, jämfört med om jag gått den vanliga vägen. Men detta hände, det ska vi komma ihåg, före den 11 september. I dag har säkerhetsbestämmelserna blivit så mycket tuffare. Säkert spelade det också in att jag är svensk. Ingen tror att en svensk kille kan göra en sån här bluffgrej eftersom vi är kända för att vara ärliga, hederliga.

Han rätar upp sig i stolen, medger att när han själv flyger, som passagerare, föredrar han utbildad personal.

Och du själv, hur lärde du dig flyga?

– Jag har pluggat, läst manualer och lyssnat på flygradion sedan jag var nio år. Tillbringat hundratals timmar framför flygsimulatorn hemma, flugit real time jorden runt hur många gånger som helst. Och så åkte jag ut, minst tio gånger, till SAS Flight Academy på Arlanda där jag visste att de hade en massa flygsimulatorer. Jag ringde dit en sen kväll, sa att jag var pilot och behövde lite extra träning. En gubbe, en tekniker, blev så ställd att han sa att det var okej.

”… jag var som ett litet barn i leksaksaffären. Jag satte mig i en av de två flygstolarna, den till vänster. Kaptenens. Där satt jag och bara liksom luktade på flygplanet. Det första jag gjorde sen var att ändra flygplatsen på bildskärmen. Jag knappade in initialerna J-F-K. Och vips satt jag vid gaten på JFK airport i New York City. Fan va coolt!”

Varför gick Thomas Salme inte den vanliga vägen, utbildade sig till pilot och levde ut sin dröm helt lagligt?

Han säger själv att det handlar om pengar. Att han, en kille från Jordbro, inte hade de ekonomiska förutsättningarna. En snabb loop över hans barndomsland visar en pappa som invandrat från Estland som åttaåring, en mamma starkt engagerad i Jehovas vittnen – och så lille Thomas. Bunden till sin mamma. Flygtokig redan som liten Tintin-läsare. En skranglig pojke som inte har någon större chans med tjejer men drömmer om att flyga, upp, bort.

– Jag minns söndagarna med pappa. När vi åkte ut till Arlanda, satt i ett dike och tittade på planen. Hade med choklad och mackor. Jag minns fortfarande vartenda flygplansmärke. Färgerna. Dofterna. Det enda jag kan jämföra med är förälskelsen i en kvinna.

Många pojkar drömmer om att flyga. Alla blir inte luftburna bedragare. Thomas Salmes lycka, eller olycka, var att han inte nådde sitt första mål; att bli musiker.

– Jag var inte tillräckligt begåvad, erkänner han i ett anfall av självrannsakan.

Det som sedan händer är att hans mamma dör i en accelererande cancer. Då är han 19 år. Han tror själv att om hon fortsatt leva hade han förmodligen inte blivit bedragare. För hon hade koll på honom, visste vad han gjorde.

Och din pappa?

– Han har aldrig brytt sig på det sättet. Efter mammas död mötte han snart en ny kvinna, som jag inte alls gick ihop med.

Han har slutat skolan, han saknar jobb – men får ut ett arv efter sin mamma.

– De pengarna satsade jag på ett flygcertifikat på Bromma flygskola

Så du hade licens?

– Ja men bara för privatplan och för små trafikplan. För att få flyga stora passagerarplan måste man ha många fler flygtimmar. I dag kostar ett sådant certifikat, om jag räknar snabbt, bortåt 100000 euro.

Det är här, inte minst här, som boken En bluffpilots bekännelse blir svår. Eftersom författaren Stefan Lövgren – efter att han låtit Thomas Salme fritt berätta sin historia – kommer med egna reflektioner och invändningar. Den första stora fråga är om vi som läsare – på någon punkt – kan lita på mannen som han skriver om? Om Thomas Salme, månne, är ren mytoman? Till och med bluffar om sin bluff? Enligt Stefan Lövgren var det kanske så att han hade den licens som krävdes för pilotjobbet, att den bara behövde förnyas.

Vad ska man egentligen tro?

Thomas Salme skakar på huvudet, upprepar att det inte blev den bok som han hoppats på. Att den ändå kommer ut beror på att han blivit överbevisad om att den är bra. Trots faktafelen, som detta att han hade certifikatet som krävdes.

– Det stämmer inte. Jag hade, som jag nyss sa, bara rätt att flyga små plan, inte stora passagerarplan.

Varför ändrade du inte felet?

– Det blev inte av. Det har varit så mycket annat. Nu finns boken och jag kan inte styra människors reaktioner på samma sätt som jag kunde styra allt som flygkapten. Folk får väl spotta på mig.

Men att utpekas som mytoman?

– Självklart gjorde det mig både arg och ledsen, oj, oj. Eftersom det är fel. Jag är inte den som ljuger hela tiden. Jag har heller aldrig velat uppfattas som hjälte. Men att vilja att folk ska tycka att man gjort något bra – det är väl inte sjukligt…

Thomas Salme dömdes att betala 2000 euro i böter, dessutom fick han ett års flygförbud.

Han tycker själv att han kom lindrigt undan, är tacksam över att han inte fick fängelsestraff.

– Ingen av mina närmaste har heller tagit avstånd från mig, det var jag mest rädd för.

Sedan flera år lever och bor han i Milano, dit han flyttade när han fick jobb på det italienska flygbolaget Air One. Det var också där han mötte en kvinna, gifte sig, fick två söner – och skilde sig.

– Att jag hade familj att försörja gjorde det svårare att ta mig ur min lögn. Jag behövde ju pengarna. När jag blev avslöjad hade jag redan börjat plåta, min plan var att fortsätta flyga ett par år till och sedan bli fotograf på heltid.

I dag försörjer Thomas Salme sig som pressfotograf. Han säger att det går bra.

Har du någon fotoutbildning?

– Svar: Nej. Men jag har berättat för fotbollsklubbarna att jag saknar presskort, vilket gjort att jag fått dispens för att komma in på arenorna. Det här är svårt. Efter mina 13 år i luften måste allt jag gör i dag vara 120 procent äkta. Ändå kommer det alltid att finns de som ifrågasätter mig. Det är straffet jag får ta.

Nästa fotograf väntar redan och fnissande påminner Thomas Salme att en bild aldrig ljuger. Hur långt vi kommer med ett samtal, en bok eller en film om en människa – ja, det är en annan fråga.

Helst pratar han själv, som nu. Med kepsen på, blicken riktad mot solen.

”This is your captain speaking” blir titeln på dokumentärfilmen om hans liv och lögn.